fannypersdotter.webblogg.se

Jag var helt övertygad om att jag skulle bli upptäckt. Att någon en dag skulle råka läsa min tomtekrönika eller ett rim jag skrivit och tänka wow, vi ger henne ett bokkontrakt, en spalt i Vagabond och ett Augustpris på direkten. När jag lämnade in mitt slutprojekt första året på högskolan och Janne, min skrivlärare, sa att jag var unik. När jag träffade henne. Helt säker. 

 

Det var en vacker naivitet blandat med storhetsvansinne. En favoritsinnesstämning, om jag får välja. Som att jag bar alla framtida mästerverk runt halsen, och kunde göra precis vad jag ville med dem.

 

Passionen kom tidigt. Ihop med känslan av att orden rinner. Att jag bara behöver hitta en början och sen kommer det av sig självt. Fjorton år gammal blev jag besviken på att min svenskalärare inte förstod min otroliga novell. Femton år gammal, lika besviken över att hon inte förstod nästa heller. Sexton år gammal spikade jag mitt prov i svenska satsdelar. Vid sjutton år skrev jag en text med namnet 500 ord om tandborstar och kände att det här, det är min grej. Arton år gammal avbröt jag min första kille mitt i meningar, gick hem från hemmafester och satt uppe långt in på småtimmarna för att det brann i fingrarna. Jag var mer känslor och ord än jag var något annat. Nitton år gammal skrev jag en dikt jag döpte till Du är så vacker trots att du är sur – och hade jag haft en vuxens perspektiv hade jag troligen sett det som den red flag det faktiskt var. Vid tjugo träffade jag henne. 

 

Med sitt ljusa, yviga hår satt hon långt fram i klassrummet och jag tänkte wow, ge henne ett bokkontrakt... Nej. Jag tänkte wow, jag vill vara hennes vän. Plötsligt hade jag hittat någon som förstod mig som ingen annan. Och som förstod text på precis samma sätt som jag. Jag bestämde mig snabbt, mitt i min hybristoppade naivitet, för att min debutroman skulle bära förorden: För Emma, som visste först av alla. 

Jannes kreativt skrivande-kurs under hösten tog mig med storm. Men vårens "media och kommunikation" kom som en översvämning. Vem bryr sig om vad som hände när TV:n kom, när det finns metaforer? När det finns poesi.

Jag hoppade av. Lämnade Gävle. Lämnade henne.

Jag skulle bli idrottspsykolog. Jag skulle bil polis. Sen skulle jag bli filmregissör. Men någon gång under termin två på Stockholms Filmskola frågade min pappa om jag helst ville vinna en Oscar eller en Emmy. Och jag svarade att helst av allt vinner jag Augustpriset. 

 

Tjugotre år gammal höll jag tal på hennes bröllop. Där jag sa att jag inte begrep hur det blivit som det blev. För i ett annat liv tar vi över världen tillsammans. 

 

Och så var jag tillbaka. I Gävle. I skrivandet. Tjugofyra år gammal.

 

Att hälften av utbildningen fortsatt var SEO, diskursanalyser och kvantitativa metoder var väl en sak. Men resten var Janne. Resten var Emmas ord som satt kvar i väggarna. Resten var fantasi, kreativitet och den starka andan av en naiv nittonåring som tror att snitsiga formuleringar övervinner allt.

 

Tills dess att tio veckors skrivprojekt stod på schemat.

 

Jag såg chansen att slå igenom. Att bli upptäckt, så som jag alltid tänkt. Det är klart att jag kan skriva en bok på tio veckor? Jag hade dessutom redan en början. Min dystopiska ungdomsroman hade redan 40 sidor. Efter tio veckor hade den 42. 

 

För första gången hade skrivkramp fångat mig i ett stadigt strypgrepp. När jag för första gången försökte skriva för prestationens skull och inte för min egen. Inte för ordens. Där tog det stopp, med undantag för diverse julklappsrim, något bröllopstal och en enda gång när jag gått på bio efter pandemin och blev fylld av ett kreativt skimmer. Som på den gamla goda tiden.

Sommaren efter examen jobbade jag som sportjournalist. Jag skrev. Och sen landade jag mitt nuvarande jobb som innehållsredaktör. Jag skriver. Men jag skriver inte för mig längre. Det är inte känslan av magi när jag sätter mig framför datorn. Det är inte Emma. Och det är garanterat ingen som säger wow, ge henne ett bokkontrakt. 

 

Mitt nyårslöfte är att börja skriva för min egen skull igen. Men nu har det gått sju veckor och jag har ännu inte skrivit ett ord. Förmodligen för att jag känner prestationen skava på insidan av bröstkorgen. Men så kommer Emma. En grå lördagsmorgon i februari. Och säger att hon önskar min blogg tillbaka. Precis som när vi var tjugo. Och jag tänker att, vem ska jag börja skriva för, om inte för henne.